Trygghet i sammanhanget kollektivtrafik är ett mångfacetterat begrepp som olika människor uppfattar på olika sätt. Denna begreppsliga bredd gör att kollektivtrafikmyndigheterna ofta har svårt att tolka människors svar om just trygghet, samtidigt som myndigheterna själva ofta använder begreppet på flera olika sätt. I ett svenskt perspektiv skiljer sig Stockholm från resten av landet eftersom arbetet med trygghet pågått under relativt lång tid och med ett utbyggt fokus. Därför är fokus i denna rapport att undersöka trygghetsarbetet i andra jämförbara huvudstäder i Skandinavien och Östersjöområdet, såsom Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Tallinn.
Resultaten visar att trygghetsarbetet innebär liknande saker i de fyra städerna: det handlar om utformning av det fysiska rummet, övervakningskameror på fordon och stationer, olika tekniker för att säkerställa att enbart rätt människor vistas i systemet, samverkan med andra myndigheter och organisationer, samt olika personalgrupper såsom ordningsvakter, trygghetsvärdar och biljettkontrollanter. Politikerna och den generella politiska agendan kan ses som drivande för trygghetsarbetet i flera av städerna. Detta gör att sådant som generellt ses som otryggt i samhället också avspeglas i vad man fokuserar på inom kollektivtrafiken. En svårighet som alla respondenter vittnar om är att undersöka trygghet och utvärdera trygghetsarbetet genom de enkäter som man använder sig av för att inhämta medborgarnas uppfattningar. En del i detta handlar om metoden och en annan om trygghetsbegreppets bredd i kollektivtrafiken vilket skapar ett fönster för tolkning och därmed osäkerhet att tolka resultaten. Trygghetsarbetet syftar i mångt och mycket till att skapa en trygg känsla, men också att bekämpa brott och ordningsstörningar i kollektivtrafiken. Uppfattningen som råder är att en kollektivtrafik som anses trygg också är mer attraktiv och därmed väljs av fler. En central del i trygghetsarbetet handlar om att skapa miljöer där rätt människor vill vistas en lagom lång tid. En annan central del handlar om biljetter och biljettkontroller, som ses som centrala för att skapa trygghet. Personer utan biljett definieras som otrygghetsskapande.
Sammanfattningsvis är städerna relativt lika varandra i trygghetsarbetet, trots att man har relativt direkt utbyte. Vi ser därför, tillsammans med vilka åtgärder man betonar som viktiga för trygghet, att det verkar finnas en relativt stark internationell diskurs som till stor del kan spåras till olika arbetssätt för trygghet som tidigare använts i USA.