Smart mobilitet tillskrivs ofta en nyckelroll i den omställning som transportsektorn måste genomgå för att säkerställa ett hållbart transportsystem. Likt den gröna omställningen i stort så ställs många förhoppningar på att yngre generationer ska anamma de hållbarhetslösningar som nu presenteras. Samtidigt har smart mobilitet som koncept mottagit kritik för att inte i tillräckligt hög utsträckning ha tagit hänsyn till rättvisefrågor och jämställdhet i transportsystemet utan istället utformats som ett ”one-size-fits-all”-koncept. Unga som grupp har särskilda behov och förutsättningar. I denna rapport frågar vi oss hur väl dessa förutsättningar och behov har uppmärksammats och bemötts. Vidare ställer vi frågor om hur unga själva resonerar kring smart mobilitet, vilken potential den smarta mobiliteten har att förenkla deras dagliga resande och slutligen hur den skulle kunna utformas för att bättre svara upp mot deras behov. Undersökningen baseras dels på en litteraturöversikt i vilken vi fokuserat på vad tidigare forskning säger som ungas föreställningar och relation till smart mobilitet, hur den smarta mobiliteten hitintills använts av unga och vilka möjliga förbättringar som kan göras. Därtill har vi genomfört intervjuer med unga i mindre tätorter och landsbygd kring deras livssituationer i relation till mobilitet och transport och vilken roll de tänker sig att smart mobilitet skulle kunna spela i deras dagliga resande. Valet av unga på landsbygden grundar sig i att de ofta drabbats hårdare av transportrelaterad utsatthet än motsvarande grupper i storstadsområden. De saknar ofta tillfredsställande tillgång till kollektiva transportmedel vilket kombinerat med de ofta ganska långa avstånden till skola, arbete och fritidsaktiviteter skapar ett beroende av vuxna med bil som kan skjutsa. Den naturliga lösningen på denna beroendeställning blir därför ofta att skaffa körkort och bil i tidig ålder. Unga i mindre orter och på landsbygd utgör därför en nyckelgrupp både i termer av bristande valmöjligheter och autonomi och det bilberoende som denna brist ofta leder till. Ett viktigt resultat från intervjuerna visar att konceptet smart mobilitet förefaller avlägset för de unga. Det är snarare önskemål om mer tillgänglig konventionell kollektivtrafik, oftast bussar, som dominerar deras utsagor om förbättrad mobilitet. Rapporten pekar vidare på att en av de främsta potentialerna i den smart mobiliteten återfinns i dess flexibilitet. Denna flexibilitet förstås främst i relation till existerande transportmedel där den smarta mobiliten kan användas som en resurs för att täppa igen befintliga luckor i transportsystemet. Men för att denna potential ska kunna realiseras fullt ut för de unga krävs troligen en rad förbättringar. Resultaten i denna studie pekar mot att en tydligare offentlig styrning av den smarta mobiliteten kan understödja ett förverkligande av denna potential.
