Förorternas andel av den totala stadsbebyggelsen blir allt större, och allt fler människor
bor urbant men utanför den traditionella innerstaden. För många innebär därför dagens
storstadsliv dagliga förflyttningar över kommungränser, för att komma till arbete,
vänner, familj och fritidsintressen. Vardagslivet levs i ett nätverk av sammanbundna
noder – i ett vardagslivsrum. Denna studie undersöker hur människors vardagsliv
påverkas av detta dagliga resande. Den övergripande målsättningen med studien är att
bidra till ökad konkretisering av social hållbarhet i den regionala planeringen genom att
fördjupa kunskapen om denna påverkan, utifrån vardagsresandets hinder och
möjligheter. Genom en kvalitativ metod bestående av intervjuer med boende i
Barkarbystaden, del av en så kallad regional stadskärna och ett av Sveriges största
pågående utvecklingsområden, undersöks i studien erfarenheter och reflektioner kring
vardagsresandet.
Resultatet visar att i konkretiseringen av social hållbarhet i ett regionalt sammanhang
behövs en förståelse för platsens specifika vardagslivsrum; det vill säga hur denna plats
binds ihop med sin omvärld materiellt och socialt, vilka tillgängligheter som är viktiga
och varför. I detta ingår betydelsen av minnen och drömmar relaterade till vardagslivet.
En betydande meningsbärande aspekt i vardagslivet är det sociala livet. Studien ger
underlag för att förstå hur de sociala relationerna tar plats i vardagslivsrummet.
Resultatet visar att boende upplever att det saknas utrymme i vardagen för fritid och
vänner, det vill säga de sfärer utanför arbetet som inte är inom den reproduktiva
domänen (omsorg och familjeplikter med mera), och att en meningsfull fritid för flera
är beroende av tillgång till bil. I studiens slutsatser betonas vikten av ökad kännedom
om det levda rummet – det vill säga känslor kopplade till en plats eller person – i
planeringen av staden. Denna både breddade och fördjupade kvalitativa kunskap handlar
om varför en målpunkt behöver nås, och inte endast hur den ska nås, som ofta är fallet i
traditionell (kvantitativ) trafikplanering med sitt fokus på sträckor och transportmedel.
Det är tillgängligheten till meningsskapande och inte mobiliteten i sig som blir centralt.
Detta lyfter behovet av ett mer integrerat sätt att se på stadsbyggande där såväl
bebyggelse, socialt liv som transporter och resande får plats.