Vad kan omställningen till hållbar mobilitet lära av coronakrisen?

En av de tydligaste förändringarna i samhället till följd av coronakrisen är ändrade resmönster. Ansvariga myndigheter har använt en palett av policyinstrument för att dämpa smittspridningen, vilket bland annat har haft konsekvenser för medborgarnas mobilitet. Dessa instrument har inkluderat såväl direkta förbud som mjukare styrning i form av riktlinjer och rekommendationer. De förändringar som har skett under våren vad gäller svenskarnas resande och vardagliga mobilitet saknar historiskt motstycke och står i skarp kontrast till vad som har åstadkommits under den tid då klimatomställnigen av transportsystemet varit aktuell. Målet med detta forskningsprojekt är att undersöka vad de aktörer som är centrala för klimatomställningen av transportsystemet kan lära av den förändring av mobiliteten som har skett under coronakrisen, med fokus på hur krisen har hanterats av den svenska regeringen och dess ansvariga myndigheter. Mer specifikt är syftet att genomföra en kritisk, jämförande analys av vilka policyinstrument som tillämpats inom dessa två policyområden – covid-19 och klimatförändringen – i syfte att påverka eller med indirekta konsekvenser för mobilitet och transporter. Studien vilar på vetenskaplig litteratur inom tre områden: 1) lärande i relation till kris och katastrof i samhället; 2) litteratur om policyinstrument; och 3) litteratur om diskurs och styrningsmentalitet. Empiriskt grundas studien på kvalitativa analyser av dokument och semistrukturerade intervjuer