Betydelse av jämställda kollektivtrafikmyndigheter för utvecklad kollektivtrafik som del av transportsektorns hållbarhet

Att arbeta för ökad jämställdhet är att verka för att alla människor – kvinna som man – ska kunna forma sina liv som en grundläggande mänsklig rättighet. Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt (möjligheter, rättigheter och skyldigheter) att forma samhället och sina egna liv vilket översatt till transportsystemet innebär samma makt att påverka transportsystemets utformning såväl som egna resor.

Jämställdhet är i hög grad en kunskapsfråga. Ett arbete för jämställdhet står på två olika ben, där det ena handlar om att med hjälp av mätbara faktorer skapa en tydlig bild av hur situationer och förhållanden ser ut idag, medan det andra problematiserar och granskar vilka normer och värderingar som ligger bakom dessa situationer och förhållanden.

När transportsektorn granskas framträder en sektor som har större genusskillnader än många andra sektorer och ett transportsystem som i huvudsak bygger på manligt kodade värderingar. Såväl val av persontransporter, attityder och värderingar till transporter som makt över beslut skiljer mellan män och kvinnor där män generellt använder och värderar teknik, fordon och uppifrånperspektiv högre och hållbarhet lägre än kvinnor generellt. Dessa skillnader har betydelse för kollektivtrafikens roll i transportsystemets hållbara utveckling.

Projektet sammanfattar kunskapsläget avseende i skillnader i beteende, värderingar, attityder och maktfördelning tillsammans med resultat från en studie av kvinnors och mäns deltagande som beslutsfattare (%) i den regionala transportplaneringen och dess kopplingar till kollektivtrafikens utveckling och roll i hållbarhetsomställningen. Kartläggningen omfattar vilket organ som formellt tar beslut avseende budget för transportsektorn, både generellt och specifikt för kollektivtrafik, i Sveriges 21 regioner. Bilden av den kvinnliga representationen i relevant organ (regionfullmäktige, regionstyrelse eller kollektivtrafiknämnd) visar att regionerna på liknande sätt som tidigare studier visat på kommunal nivå för transporter har lägre jämställd representation ju närmare den konkreta maktnivån man kommer. Slutsatserna för hur transportsystemet kan göras jämställt är att det krävs ett intersektionellt perspektiv som inkluderar såväl olika gruppers perspektiv som ett nedifrånperspektiv på utformningen av kollektivtrafiken såväl som av transportsystemet i stort. Tidigare forskning har pekat på att myndigheter ofta saknar den kunskap som behövs för att göra transportsystemet jämställt och inget tyder på att det ser annorlunda ut regionalt. Exakt vilken kunskap som saknas är svårt att veta eftersom det ännu saknas studier som, oavsett nivå, tillräckligt detaljerat undersökt och analyserat hur dessa beslut går till, vem som förbereder och har makt över såväl problemformulering och generering av alternativ. Det krävs även förståelse för vad jämställdhet har för betydelse innan de metoder för hur jämställdhet kan integreras gör någon nämnvärd skillnad för transportsystems utformning.

En konkret åtgärd för ett mer jämställt transportsystem är att kollektivtrafiken får en tydlig roll i transportsystemets hållbarhetsomställning mot ett rättvisare och mindre miljöbelastande system. Det ger vikt åt såväl kvinnors generella resmönster som värderingar kring transportsystemets utveckling.