Den här rapporten redovisar resultat från forskning rörande de institutionella förutsättningarna för etableringen av mobilitetshubbar. En mobilitetshubb är en plats där olika delade färdmedel och tjänster paketeras på ett sätt som underlättar hållbart resande. Vår underrubrik syftar på den inte alltid enkla resan från att initiera den här paketeringen till lanseringen av ett färdigt paket.
Vi har följt framväxten av mobilitetshubbar i Sverige, Tyskland och Österrike. I rapporten skiljer vi mellan fyra olika typer av hubbar; bostadsnära hubbar som är en integrerad del av en fastighet och hubbar på områdesnivå som istället tillgängliggör delad mobilitet (ofta i mobilitetshus) för boende, besökare och anställda i nya områden. Därutöver beskriver vi hubbar i kollektivtrafiknära läge som ofta syftar till att koppla ihop resor och möjliggöra ett hela resan-perspektiv, och slutligen hubbar som fungerar som uppställningsplatser för delade fordon på offentliga platser och stadsrum.
Syftet med rapporten är att identifiera och undersöka vilka institutionella hinder och möjliggörare som påverkar etableringen av olika hubbar. Vi har identifierat fyra faktorer: (i) regelverk, (ii) huvudmannaskap, (iii) organisering (inkl. samverkan och projektformen) samt (iv) användarperspektiv.
De varierande förutsättningarna, i kombination med hubbarnas heterogena karaktär, innebär att det inte finns någon onesize fits all lösning för etableringen av hubbar. Samtidigt pekar studien på vissa gemensamma drag: Mobilitetshubbar integrerar till sin natur såväl olika tjänster som kompetenser från olika förvaltningar och de kräver således samverkan mellan olika både offentliga och privata aktörer.