Kollektivtrafik lyfts ofta fram som en del av lösningen för en hållbar samhällsutveckling generellt och hållbara transporter specifikt. En väl fungerande kollektivtrafik kan minska problem med utsläpp, trängsel och bidra till förbättrad tillgänglighet för olika grupper. Samtidigt finns, enligt många tidigare studier, en brist på kunskap om effekterna av olika kollektivtrafiksatsningar. Tidigare forskningsresultat tyder på att effekterna varierar beroende på sammanhang. Denna studie presenterar tidiga resultat från ett av K2:s projekt om effekter av kollektivtrafiksatsningar, och diskuterar dessa utifrån aktuell forskning på området. Rapporten innehåller en kort genomgång av forskningen inom tillgänglighet och kollektivtrafiksatsningar, följt av nedslag i några av de olika fallstudier som genomförts under projektets gång.
I flera av studierna används fastighetspriser som ett sätt att mäta betalningsvilja för närhet till kollektivtrafik, främst spårbunden trafik, och baseras på fallstudier från Skåne och Västkustbanan. Resultaten visar att effekterna är större för stationsområden med närhet till stora arbetsmarknader. Andra typer av effekter, som vikten av att ha direkttrafik till många destinationer, ökar också huspriserna. Däremot är det svårare att se effekter för de orter som har god tillgänglighet utifrån att de ligger längs ganska högt trafikerade stråk, om de inte samtidigt har närhet till en stor arbetsmarknad. Övriga effekter som analyseras är utvecklingen av pendling samt förtätning.
Slutsatserna från rapporten kan sammanfattas enligt nedan.
• Effekter på fastighetspriser av närhet till stationer är inte jämnt fördelade geografiskt. Effekterna tenderar att vara kraftigare i närheten av de större arbetsmarknaderna.
• I mer glesbefolkade områden, längre från de större städerna, återfinns ingen eller mycket begränsad effekt.
• Satsningar på spårbunden trafik är kostsamt och kräver stora befolkningsunderlag. Stationer som placeras i glesbebyggda områden behöver ur den synvinkeln kompletteras med nybyggnation, av såväl bostäder som kommersiella fastigheter. Detta kräver planarbete från kommunens sida, samt en lokal fastighetsmarknad med betalningsvilja. I flera av de studerade områdena har det inte skett någon mer omfattande förtätning, vilket innebär att resandeunderlaget inte ökat.
• Rapporten lyfter också fördelar med busstrafik, som jämfört med spårbunden trafik kan erbjuda ökad tillgänglighet för ett större antal hushåll till en lägre kostnad. Om en ökad förtätning inte är önskvärd, eller möjlig, kan busstrafik vara ett bra alternativ till tåg. Valet av trafikslag bör alltså ta hänsyn till de lokala förutsättningarna.
• Fastighetsmarknaden kännetecknas av kraftiga konjunkturskiftningar, vilket kan vara en bidragande orsak till att nybyggnationen, speciellt kring Hyllie station, dröjer flera år efter stationens och Citytunnelns öppnande. Utifrån stationens mycket strategiska läge mellan Köpenhamn/Kastrup och Malmö är detta en intressant iakttagelse.
• Pendlingen ökar generellt i de studerade områdena, vilket är ett tecken på ökade geografiska arbetsmarknader. Det är dock svårare att se i vilken utsträckning detta påverkats av investeringar i kollektivtrafik. Ett undantag är Hyllie, där den inflyttade befolkningen de senaste åren bidragit till kraftigt ökad pendlingsbenägenhet.
Studiens resultat visar, i linje med tidigare forskning, att transportplanering behöver ske i samverkan med annan planering av markanvändning. Spårbunden trafik är dyr och har hög kapacitet. För att kunna ge signifikanta samhällsekonomiska effekter krävs därför att det finns ett stort resandeunderlag, vilket i många fall innebär behov av förtätning kring stationsområdena. Om det av olika skäl anses olämpligt att förtäta ett område kan det därför ur samhällsekonomisk synvinkel vara fördelaktigt att istället för spårbunden trafik satsa på billigare kollektivtrafik, exempelvis busstrafik.